Gudsbilden än en gång

Andreas Edwiens huvudärende är också i denna artikel att visa att Jesus inte representerer något principiellt nytt fråga om Gudsbilden. Jesus kan visserligen, som profeterna, sägas bringa vissa nye moment till Gudsbilden, dette på både gott och ont. Men det rör sig då endast om drag, som ligger på linje med det traditionella, redärvda tänkandet om Gud. Något radikalt nytt kommer inte med Jesus.

Låt mig inledningsvis kommentera artikelns första avsnitt. Författaren hävdar där, tycks det, att idén om en utvecling av Gudsbilden skulle vara oförenlig med en kristen teologi, som baserar sig på kyrkans bekännalse och lära. Självfallet förhaller det sig inte så:

Både Bibeln själv och den kristna teologin räknar med att det har skett en utveckling på historiens plan, som har vidgat vår kännedom om Gud, en utveckling som har både med händelsesförlopp och idéer att göra. Men till skillnad från ett profant synsätt räknar kristet trostänkande med att denna utveckling är behärskad av Gud, hur ”immanent” den än kan te sig för utomstående. Den kristna tron kan se denna utveckling som en del av Guds självuppenbarelse.

Men bara som en del. Den ”immanenta” utvecklingen är inte allt. Till Guds självuppenbarelse hör hans underfulla frälsningsgärningar i historien; hans befrielse av förbundsfolket ur Egypten men framför allt hans gärning genom Kristus, kulminerande i hans uppväckande av honom från de döda.

Och därmed är vi framme vid frågan om Jesus själv. Han bringar ingetning prinsipiellt nytt ifråga om Gudsbilden, hävdar Edwien. Förhållar det sig så? Svaret er, efter min mening, nej.

I min förra artikel gjorde jag gällande att Jesu vilkorslösa frälsningserbjudande innebar en sprängning av allt var lag – och gärningsfromhet heter. Jesus visade i ord och gärning, att Gud älskar just ovärdiga, syndrare, fiender. Som den högsta manifestationen av detta hänvisade jag til Jesu offerdød på Golgata. Gennom denna händelse (så ser NT det) offrade Gud något av sig själv, sin Son. Och Jesus gick frivilligt in i detta offer för gudsfiendtliga människors räkning. Dette menade jag, ock menar fortfarande, är något enastående, sett i förhållande till det traditionella tänkandet om Gud.

Detta vill inte Andreas Edwien gå med på. Vad sprängningen av lagreligionens ramar beträffar hävdar han att denna är förebådad i GT. Det finns ”en klar tendens i GT til avvik fra lovreligionen”. Jag är överens med Edwien i fråga om denna tendens till ”avvik”. Det var bl.a detta jag avsåg i min första artikel, när jag talade om den klara kontinuitet som råder mellan GT och urkristendomen på den andra. Trots detta vill jag påstå att det rör sig om något radikalt nytt i Jesu fall. Detta i förlängningen av det traditionella. Vi har att göra med både kontinuitet och nyskapelse.
Ty tendensen till ett lösgörande från lagreligionen blir i GT och judendomen just en tendens. Man har här långt kvar til något genombrott. De oppmjukningsträvanden som kan iakttas sker på lagens premisser. Man kommer inte ut ur dess sammanhang. När Jesus i ord och handling erbjuder frälsning åt syndiga och handling erbjuder frälsning åt syndiga och Gudsfientliga människor, sker det däremot utan hänsyn til lagen. Ja, det sker vid siden om den. Paulus skulle i sinom tid beskriva Kristus-gärningen som helhet så, att Guds rättfardighet (frälsningen) har uppenbarats oberoende av lagen (Rom 3:21). Men han tilläggar typiskt nog ett par ord om sambandet bakåt: lagen och profeterna har vittnat om den. Det fråga om kontinuitet och radikal nyskapelse.

Same mönster av kontinuitet och förnyelse går f.ö. igjen i förhallande mellan Herrens tjänare i Jes. 53 och Jesus och hans frivilliga offerdød. I det förra fallet är det fråga om en ”skuldløs” människa som offrar sig för andra. I det senare fallet rör det sig om en man, som menar sig vara Guds Son. Denna man offrar sig för människors synder, på Guds befalling och som hans representant. Det innebär att Gud själv tjenligt detta synsätt blir involverad i offerlidandet genom sin Son. Och detta skulle inta vara något nytt!

Nu hävdar emmellertid Andreas Edwien att både lag- och gärningsfromhet fungerar som frälsningskriterier i Jesu lära. Påståendet är basert på en del riktiga iakktagelser av vissa moment i Jesu förkunnelse, som dock får en felaktig tolkning. Förenklat uttryckt kan man säga att lag- och gärningsmomenten i Jesu predikan och undervisning primärt har den funktione att ge riktlinjer för vandeln åt människor, som redan har mottagit Guds rike, frälsningen. Att de ibland också har karaktär av varning och dom är ofrånkomligt. För det första kan de fungera dömande inför sådan människor som har mottagit frälsningen, men som är väg bort från den. Riktlinjerna för vandeln framträder då som varnande, dömande bud. För det andre framstår en del utsagor som dömande ord inför sådana människor som undertrycker kärlekens och rättfärdighetens livsmöjligheter. Man kan här tänka på Jesu verop över fariséerna. Men det är då fråga om en dom som står i kärlekens tjänst. Någon har t.o.m talat om den som er kärlekens reaktion inför ondskap.

Sammanfattande vill jag alltså hävda att man strikt historiskt kan visa att den traditionella Gudsbilden tillföres något radikalt nytt genom Jesu förkunnelse och gärning. Den kristologiseras. Detta sagt i full vetskap om den kontinuitet som också kan påvisas. Men med en sådan bevisföring är man inte mycket vunnet. Inte ens om Jesus kan bevisas vara et religionshistorisk unikum. Ty den kristna tron kan inte grunda sig på några historievetenskapliga resultat. Historien kan inte framkalla tron, även om den kristna tron inte heller kan existera den förutan. Nej, tron uppstår på annat vis. Den tänds, när Guds Ande tar hand om både bibeltexten och bibelvetenskapliga bevisföringar, reflexioner, resultat eller vad det nu kan vara och använder allt dette til sin tjänst. Först då kan det bli uppenbart för en människa, att denne man angår i henne i existentiell mening, att han kan bli hennes räddare ur den nöd som trycker henne. Den historiska forskningen kan här göra nytta genom att klara upp begreppen och undanröja misförstånd. Men den avgörande impulsen till tro kan inte en bibelvetenskaplig bevisføring ge. Den är Andens verk.

Det råder knappast någon oenighet mellan Andras Edwien och mig om nödvändigheten av historisk-kritisk bibelforning. Men jag har – ut från mitt studium av Edwiens skrifter – fått det intrycket att vi bedømer denna nödvendighet olika. För mig är en vetenskaplig bibelforskning nödvändig som ett medel att berika tron och att, vid behov korrigera den (jag bortser här från det allänt humanistiska interesse som bibelforskningen också men nödvändighet har). För Andreas Edwien har den en mycket mer avgörande funktion. Den är ett medel till att falsificera, eventuelt bekräfta, Bibelns sanning. Men ett sådant mandat kan bibelforskningen enligt sin natur inte ha. Inte heller någon annan vetenskap.

  • Kategori: Teologi- og dogmekritikk
  • Stikkord: Apologetikk
  • Stikkord: Credo

  • Kommentarfelt

    Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

    eighteen + 15 =